Ni vet säkert att vägen till Öland är över den förhållandevis raka Ölandsbron. Men min väg till Öland har varit allt annat än rak och det skall detta blogginlägg handla om.

Jag tar det från början. I den lilla byn Varnhem mellan Skara och Skövde i Västra Götaland föddes jag 1977 och döptes till Linda Johansson. Jag växte upp i denna lilla by, i ett vackert stort hus på en bergssluttning. Magisk utsikt över Varnhems klosterkyrka hade jag och det är nog det enda kända i denna by.
Efter 6 år i grundskolan i Varnhem var det dags att ta bussen in till Skara och högstadiet. Jag var aldrig någon innetjej utan snarare en hackkycklling genom min skoltid. Mina prov var mer röda fel, än blåa rätt. Däremot efter ett allvarligt samtal med fritidsledaren på skolan började jag inse att jag kunde jag också.
Jag förflyttade mig från de coola grabbarna i rökrutan till pluggböckerna på biblioteket. Efter några avverkade pojkvänner genom gymnasiet tog jag studenten 1996.

Samma år 1996 tar vägen mig till Växjö för 3 års studier på Växjö universitet. Jag har under min tid i Varnhem nu bytt namn till Linda Bäckström Johansson. Det är en augustidag jag flyttar hemifrån och kommer aldrig åter. Jag fann kärleken i Anders efter en kväll på en dansbansgala och jag blev kvar. 1999 firar jag av 3 års pluggande och en kandidatexamen i socialt arbete. Nu började vuxenlivet på allvar. Jag fick mitt första fasta anställning som enhetschef inom äldreomsorgen och jag kände mig så vuxen.

Jag var 22 år och trodde jag visst allt om livet. I 9 år lever livet på här. Jag testar på hus, husvagn, lägenhet, företagande, förlovning och massor av härliga upptåg. Det är en period av stor lycka i mitt liv. Men efter många härliga år väljer Anders och jag att gå skilda vägar. I mitt hjärta kommer han alltid finnas kvar. För finare man får man leta efter.

Vi befinner oss nu i maj 2006. Det är här jag möter mannen som jag för alltid kommer vara kopplad till. Under ett kort passionerat förhållande blir jag med barn. Jag är 29 år och har längtat efter barn sen jag var 20:e. Jag blir gravid med en gift man. Denna historia kommer jag säkert återkomma till i ett annat inlägg men att skaffa barn med en redan gift man är inget jag rekommenderar. Det blir många tuffa nätter och jag fick inse att jag skulle bli ensamstående mamma i april 2007.
Simon som mannen jag träffade heter kommer jag alltid älska för han är pappa till min son. Men lika passionerat vårt förhållandet började lika platt fall slutade det.

2007 i april så kom han. Mitt allt Axel. 4300 gram och 57 cm lång kille kom han instormande i mitt liv. Med stöd av mina föräldrar som då bodde kvar i Varnhem och fantastiska vänner börjar mitt liv som mamma. Det är självklart en tid av med mycket lycka men framförallt en tid med mycket kämpande. Jag lever en kort tid med en man vid namn Rolf och hans 2 barn.
Jag testar på familjelivet i ett radhus men inser snart att det kommer aldrig funka. Så jag som återigen bytt namn till Linda Börjesdotter Bäckström tar sonen under armen och börjar om igen själv. Ett kort tid i en lägenhet i Växjö för att sedan hamna på en gård på landet.

Vi är nu framme i Jan 2012 och jag och min Axel har landat. Vi skapade oss nya rutiner och jag jobbde som distriktskonsultent på IOGT-NTO. Jag kände ett visst lugn i kroppen men något saknades.

Redan när Axel var 4 månader träffade jag en man som tog mitt hjärta men som jag fick vänta på ända till 2012. Efter att levt i några förhållande kände jag att jag hade träffat mitt livs kärlek Cristian. Det kom att bli härliga år med resor, giftemål, sommarstuga på Öland, lägenhet i Rom, fotograferande, hund, bilar mm. Tror det eller ej men jag bytte ju namn också till Linda Börjesdotter Bäckström Brolin.
Ni har ju säkert förstått nu att jag inte som alla andra. Jag är mig själv i alla lägen och försöker att alltid se vägen framåt. Men att hoppa runt och flänga mellan Rom, Öland och gården utanför Växjö blev för mycket så 2016 gick flyttlasset till Öland för gått.

Jag minns än idag känslan när jag åkte över bron med det sista flyttlasset. Luften gick ur mig och jag hade äntligen landat hemma. Öland är mitt hem, min ö och här ville jag bo.

Jag trodde verkligen att nu kan det inte bli mer berg och dalbana. Men så fel jag hade. I Jan 2018 drabbas jag av en kronisk sjukdom som slog omkull mig totalt. En yrselsjukdom som även tog min hörsel på vänstra örat. Det blev ett tufft år för mig och familjen. Det blev så tufft så att min kärlek valde att gå åt ett annat håll. Han hittade en ny kvinna och i Feb 2019 valde vi att dela på oss.

Vi ligger just nu i skilsmässa och kommer framåt våren 2020 vara skilda för gott. Jag däremot är kvar på ön. För även om vägen hit varit upp och ner och haft massor av prövningar så är jag numera en flicka på Öland. Jag bor kvar i vårt härliga hus med min Axel och ser ljust på framtiden.

Det skall bli underbart att få dela med mig av mitt liv till er. För som ni förstår så är det inte en raksträcka utan fullt av upp och nedgångar. Detta kommer ni får ta del av i denna blogg tillsammans med mina Ölandsvänner Marianne och Madeleine. För även deras liv går upp och ner precis som ditt säkert gör.

Stor Kram

Linda ( som fortfarande heter Börjesdotter Bäckström Brolin )